Titt som tätt och lite överallt ser man dessa ständiga diskussioner om barnuppfostran och vad som är bra och vad som är dåligt. Själv har jag blivit blockad från det fullständigt VANSINNIGA Instagram-kontot "friabarn". Friabarn är en grupp med mammor som vet allt och vet bäst (tycker de) och enda syftet med kontot är att skamma alla föräldrar som inte gör som de tycker. Själv ifrågasatte jag att de tycker att mamman (observera endast mamman) ska vara hemma tills barnet börjar skola för de är emot förskola! Jag påpekade att det är en lyx som många inte har råd med, kanske inte kan eller faktiskt inte vill. Själv ser jag inte problemet med att barn går på förskola däremot tycker jag det är hemskt med väldigt små barn som ska dit och när det är stora barngrupper med stressade pedagoger - inte optimalt.

 

I vilket fall tyckte de att jag får skylla mig själv om jag "prioriterar pengar framför mina barn" och att jag borde visa mina kommentarer till mina barn om några år så de får se "hur mamma valde bort oss för att hon hellre ville tjäna pengar". På frågan varför pappan inte kunde vara hemma är de för att de tycker att man ska amma så länge det bara går, dvs tills barnet börjar skolan typ...(!). Detta resonemang är ignorant och fördömande och bakåtsträvande av många anledningar:

- Mammor blir återigen förpassade till hemmet och ska alltså strunta i försörjning, pension (man får ingen pension när man är mammaledig - tänk då att va hemma i 6 år, katastrof!) och någon möjlighet till karriär. Männen ska som vanligt fortsätta att jobba, tjäna pengar och missa tid med sitt barn. Jag tror inte detta gynnar någon - tvärtom. Par som lever i en jämställd relation mår bättre därför tror jag att även barnen kommer att göra det.

- Alla har inte råd att leva på en lön och har heller inte möjligheten. Alla är inte två, vissa är faktiskt ensamstående men det skiter friabarn i! Här ska man "offra" sig som de uttrycker det. Om det nu är så jävla fantastiskt att sitta hemma med sitt/sina barn i tjugo år - varför pratar vi om att offra oss då?

- Barn mår inte dåligt/blir inte traumatiserade automatiskt av att gå på förskola. Många barn älskar det, lär sig om det sociala livet, träffar kompisar osv.

 

-Oavsett så vilka är de att döma ut föräldrar och sätta sig på höga hästar? Bara för att de är ett gäng sjalmammor (gillar Jennys uttryck :) ) som pöser omkring med en unge vid patten i flera år för att de har en man som gärna offrar (här kan vi snacka om att offra) sin tid med sina barn så betyder det inte att alla kan eller framförallt vill leva så????

 

Bortsett från dessa elaka hippiemammor så pågår det ju diskussioner som sagt lite överallt ändå. Jag tänker lite som såhär: om ett barn inte vanvårdas, misshandlar fysiskt eller psykiskt eller blir utnyttjat sexuellt av sina föräldrar så är det inte min sak att lägga mig i hur länge de ammar, när barnet börjar på förskola etc.?

 

Samtidigt är det svårt att inte lägga sig i eller i vilket fall tycka en jäkla massa. 5-minuters metoden får jag dålig känsla av t.ex. Jag förstår att vissa tar till det när man inte sovit på ett år och barnet bara vägrar MEN att använda det från början utan att testa något annat tycker jag är hemskt. Jag kan bara inte förstå den taktiken och jag kan faktiskt ärligt talat inte förstå varför det är så oerhört viktigt att barnet omedelbart ska lära sig att sova själv i egen säng och somna efter 1 sekund? Jag kan bli lite "förskräckt" att höra mammor som försöker vänja sina barn vid egen säng när de är 2 veckor gamla och jag kan bli lite "förbryllad" av barn i 4-års åldern som fortfarande samsover. Jag tycker liksom båda delar är sjukt. Det går inte att inte ha en åsikt! MEN man behöver inte alltid pracka den på andra föräldrar, man behöver inte utgå från att det är rätt bara för att JAG tycker så, utan man kan försöka ha lite förståelse för att vi alla funkar olika - vuxna som barn.

 

Amning och längden av denna är ju också ett hett ämne. Det är precis samma sak här, jag kan blir lite "förskräckt" av folk som vill vänja av med amningen så snart som möjligt (max 6 månader skriker många istället för att lyssna på vad bebisen vill också) men samtidigt blir jag lite "förbryllad" av de mammor som väljer att amma när barnet är 4 år. Men vem är jag att lägga mig i? Jag hoppas min amning kommer att funka när de väl är dags, jag hoppas på att amma strax under 1 år där sista tiden inte är enbart amning utan även annan mat men vem vet? Det kanske inte ens kommer att funka? Min unge kanske vägrar sluta så det tar över ett år innan det avslutas? Jag hoppas alla gör det som känns bäst för deras barn och sig själva och i slutändan tror jag att de flesta av oss blir ganska normala ändå, förskola eller inte, amning i 4 år eller inte alls och så vidare.

Jag tycker personligen att amning, samsovning och liknande kommer att lösa sig då man känner av själv hur man ska göra, det som däremot är betydligt svårare tycker jag är genus och samhället och vad samhället kommer att utsätta mina barn för. Jag kan uppfostra mina barn med genustänk och låta de va fria i sina klädval och vilka leksaker de ska ha men vad hjälper det om förskola, sjukhus, på spårvagnen, i affärer - ja precis överallt, finns människor som kommer att behandla mina barn efter vilket kön de har. Det är ett mycket större problem tycker jag och betydligt svårare att lösa! Jag vill inte att mina barn överhuvudtaget ska bekymra sig om utseende, vad de förväntas göra eller hur de förväntas vara på grund av sitt kön utan de ska bara leka, utvecklas och ha en fin barndom, det är det viktigaste för mig!

 

S mycket att fundera kring och jag är definitivt ingen expert och har som sagt inga egna barn så kanske inte ska uttala mig men det var iaf mina tankar kring detta. Hur tänker ni kring dessa frågor?

 

Något vi alla kan enas kring (barnlös eller inte) är att det inte är helt lätt och att allt inte är svart eller vitt?