Hej!

Sitter och tänker på hur märkligt livet kan vara ibland egentligen. Man jobbar som en galning 8-17 (jag i alla fall man kan ju ha andra tider med) för att sedan komma hem astrött, laga mat (kanske handla), hinna umgås med sin partner och sedan vips så är klockan mycket och det är dags att gå och lägga sig igen för att sedan trött som en gnu släpa sig upp på morgonen och börja om igen. Det enda man går runt och längtar efter är att få stänga dörren efter sig till kontoret på fredag eftermiddag och försöka njuta av några futtiga dagar i lugn och ro (förhoppningsvis).

 

Mitt i allt detta så ska man egentligen också orka gå och träna (så oerhört viktigt att träna ju annars dör man när man är typ 40 säger alla), ha ett fritidsintresse (räknas "soffsittande"?), umgås med vänner och gud förbjude att man har barn också som måste ha uppmärksamhet! Jag kan ju bara prata för mig själv men jag orkar inte mycket om vardagarna, knappt på helgerna heller. Tiden bara rusar iväg och man hinner aldrig fatta vad som hände fören det är måndag igen och tiden saktar ner litegrann. Missförstå mig rätt, jag gillar mitt jobb, jag tycker om att jobba - skulle jag vara typ "hemmafru" eller något skulle jag förmodligen skjuta mig själv av tristess efter ett tag MEN jag kan lätt säga att jag är för 6 timmars arbetsdag! Vad händer med ens liv (det "riktiga") livet om man är 9 timmar på jobbet måndag - fredag? Vad missar jag där ute? Vad hade jag kunnat göra annars?

 

Hur i hela friden får man pusslet att gå ihop om man väljer att skaffa barn? Jag förstår inte. Kollegor man hör som pusslar med att hämta och lämna på dagis, som stressar hem för nåt barn ska skjutsas till fotbollen och ett annat ska på dans. Hinner man någonsin vila upp sig som människa? Vara sig själv? Andas alls? Pratade snabbt med Madde idag om att vi åtminstone ska se till att skaffa barn samtidigt så vi kan umgås på vår mammaledighet :D Får se om vi kan matcha det när det väl är dags om hundra år...haha!

 

Jag kan känna mig väldigt sugen på att skaffa barn när de där hysteriska mammakänslorna sätter igång men när jag börjar tänka på min vardag, all egentid som försvinner, att man inte kan vara spontan (även om de kanske inte är min absolut starkaste sida ändå) och alla resor man inte kan göra (jag menar riktiga resor, inte resor med sitt barn till nåt hotell med Bamse och nån giraff som går omkring och kramas, utan roliga vuxenresor) och jag får en isande panikkänsla som klättrar från ett visst ställe ut över hela magen och då känner man att "äh, jag väntar lite till". Kanske att man växt upp om typ 4 år (då är jag 30) eller om kanske 6 år, det känns mer lagom.

 

Fram tills dess ska jag försöka utnyttja dagarna och helgerna mer, flytta till större lägenhet och göra allt man inte kan när man har barn. Jag skulle ju även vilja skaffa ett husdjurmed. Givetvis är ju katt högst på listan men Johan är svårflörtad OCH överkänslig så han nyser och sånt. Men med Doris så gick de ju bra efter två veckor (Doris var en katt som vi passade i 6 månader och sedan lämnade tillbaka. Jag grät som en gris, Johan fällde lite tårar också men det vägrar han erkänna. Han påstår att "allergin" plötsligt hade kommit tillbaka, jojo...), ett annat alternativ är en (eller helst två) illrar. Jävla massa jobb och stök o bök bara. Plus att långt ifrån alla blir helt pottränade, palla kiss o bajs på golvet liksom. Där är Johan mycket mer medgörlig dock. Om jag dessutom säger till honom att vi kan vänta ännu längre med att skaffa barn om jag får ett husdjur istället så ska det nog hända ett och annat tror jag! Haha! ;) Men faktum är att man inte är fri när man har husdjur heller så lösningen tills vi skaffar barn/djur är nog att hälsa på vänner med barn/husdjur och gosa ihjäl sig med dem (för gosiga är de) och sedan njuta lite extra av ölen man spontant kan ta på Andra Lång mitt i veckan tillsammans med lite flottiga pommes som middag - för du behöver inte bry dig.