Extrem skräck och varför jag gillar det

Jag har ända sedan jag var liten fullkomligt frossat i skräck. All sorts skräck. Det bästa jag visste var att titta på skräckfilmer, planera en resa till Sicilien med Iva där vi skulle gå på ett "museum" med mumier (besökte detta museum förra sommaren fast med Johan, måste göra det med Iva med) och allt som hade med döden och rädslor att göra egentligen. Blod var spännade, känslan av att bli stel av skräck älskade jag och jag kunde inte få nog. Sanningen är att jag fortfarande inte kan få nog. 
 
Jag samlar på skräckfilmer och gärna bra böcker om ämnet. Inte vilka skräckfilmer som helst dock. I början köpte jag mainstream skräck som alla SAW filmerna, Hostel och så vidare men det är ju inget speciellt, dessa filmer kan alla köpa och se (även om jag gillar dem med), nej nu har jag börjat samla på "extrem skräck" som är betydligt svårare att gå tag i och visst - du kan köpa dessa filmer (även om de inte finns så många) men de kostar FLÄSK. Vi snackar hundralappar men jag är med i massa forum osv där folk ibland säljer för okej priser (fick tag i några i veckan faktiskt) och samlandet får väl ta sin tid helt enkelt.
 
Jag kan inte riktigt med att skriva ut titlarna på filmerna jag äger eller fortfarande söker då man omedelbart blir dömd och människor blir typ arga och äcklade - och jag förstår dem/er. "Varför vill man se filmer som frossar i brutalt våld och tortyr"? Ja, det kan man undra. Jag tror att jag dras till det för att extrem skräcks-filmerna visar upp de allra mörkaste sidorna hos människan, de visar saker du (förhoppnignsvis) aldrig kommer få uppleva eller se på riktigt, det är smutsigt, vidrigt och fel och du mår dåligt samtidigt som du bara vill se mer. Det kittlar, fascinerar och äcklar. Det är så långt från ens egen verkligehet som man kan komma. Det är de värsta man kan göra mot andra människor och de visar saker så brutala att du inte ens kunde fantisera ihop det själv. 
 
Varför dras vissa, som jag, till detta extrema och hemska och varför inte andra? Säg det. Varför har jag alltid gillat, blod, död, mord och annat sedan jag var liten? Jag har inte en jävla aning. Jag vet däremot att jag inte sett någon blir mördad, inte bär med mig något oförklarligt trauma från min barndom, jag är själv ingen mördare eller på väg att bli, jag tror bara att jag är lite speciell. Men visst hade det varit lite intressant att gräva i varför jag älskade sånt som liten.
 
Jag kommer såväl ihåg tre tidiga minnen av skräck:
1. Jag har alltid hört min mamma berätta med skräck om "När lammen tystnar" som den vidrigaste filmen hon sett som skrämde livet ur henne. Jag längtade så otroligt mycket efter att få se den filmen (jag var för liten än) just på grund av hur hon målade upp den. Den skrämde mig lika mycket och förväntningarna var enorma. (När jag väl såg den år senare så älskade jag den för att den är så sjukt bra men jag blev inte så skrämd vilket gjorde mig enormt besviken).
2. Jag skulle vara ensam hemma i vårt hus i Alingsås och fick gå och hyra film men "INGEN skräck" manade mina föräldrar. Jag var typ 11-12. Givetvis hyrde jag skräck: "Thirteen ghosts" och jag var så satans rädd så jag satt med telefonen tryckt mot örat (Nicolina, min systerdotter, i luren) och en stor kökskniv i handen.
3. The Shining gjordes om till tv-serie. Del två skrämde mig så mycket så jag höll på att dö. Mor fick sova i mitt rum, följa med mig i badrummet länge efter det. Den natten hade jag bara vrålat om spöken i sömnen, hehe.
 
Varför tror ni vissa gillar den sortens underhållning? Gör du det? Varför/varför inte?
 
Min favit skräckfilm är originalet av The Shining och favoriten bland extrem skräck är A serbian film för att ingen anna film fått mig att må så dåligt som den, den är så brutal så man nästan kvävs, den är så obehaglig så man måste pausa och magen knyts ihop i fasa över människans vidrigheter...Jag hatade den först men den är genialisk.
 
Delar av samlingen, A Serbian film 8 neråt i högra högen.
 
En del av samlingen som sagt, gömmer sig mycket bakom och på andra ställen :D
 
Nedan en awesome bok som heter "Äkta skräck" som handlar om just extrem skräcken som de flesta av er förmodligen aldrig sett. Intervjuer med regissörerna och fantastiskt inblick i många av de värsta filmerna som någonsin skapats....
 

Boktips!

Jag vill ge er alla ett fantastiskt bra boktips!
Jag läser oftast som en dåre och oftast flera böcker samtidigt. Så är också fallet nu då jag läser 4-5 böcker för tillfället. Jag har även beställt 10 nya böcker från bokrean och har över 25 stycken hemma som fortfarande är olästa. Det måste bli sommarledigt snart alltså!
 
Nå, boken jag vill rekommendera heter "Jag ska bara fixa en grej i köket" och är skriven av Moa Herngren. Den handlar om ensamstående mamman Ingrid och hennes dotter Juni. Ingrid försöker balansera livet som skild, nytt jobb som chef där hon blir utstött och utfryst av sina gamla kollegor, en "vårdnadstvist" där Juni vill spendera allt mer tid med pappa Peter (vilket Ingrid har svårt att acceptera då han bor på en kall båt i hamnen, är allmänt slarvig, och framförallt klarar inte Ingrid att vara ensam) och en mamma som har dekat ner sig totalt i sin alkoholism. Mitt i allt detta har hon dessutom problemet med sin egen växande alkoholism som gått från ett-två glas vin ibland till flera glas vin nästan varje dag.
 
Ingrid dras mer och mer ner i fördärvet och trappar hela tiden upp sin alkoholism, samtidigt som hon försöker hålla en fasad utåt mot allt och alla.
 
Det här är en mörk, ångestframkallande, oerhört gripande och sorglig bok. Samtidigt som man känner empati och ett litet hopp någonstans ändå. Trots att jag själv varken har erfarenheten av att vara skild, leva i en vårdnadstvist, bli utstött av kollegor eller att vara lådvinsalkoholist så kan jag verkligen känna igen mig ändå. Ingrids känslor, ångest och tankar beskrivs så väl så det känns som man verkligen fattar. Man pendlar mellan att vara lika arg på henne som hon själv är till att tycka synd om henne och vilja rädda henne ur hennes situation. Rakt upp och ner utan krussiduller beskrivs hennes självhat och orkeslöshet och man känner hur förjävligt det är och hur svårt det är att komma ur det. Boken/författaren ursäktar inte Ingrids beteende men beskriver det levande, tryckande och rakt på sak.
 
Boken lämnar mig efter sista sidan med tårar i ögonen och gråten i halsen. Jag gillar verkligen slutet.
 
 

Barn ska ha det bra!

Det finns få saker som gör mig så upprörd som när djur eller barn far illa! De är liksom de mest oskyldiga vi har på jorden som dessutom inte kan försvara sig själva! Jag har ju själv jobbat på en förening där vi jobbade med barn som utsatts för sexuella övergrepp och det var väldigt jobbigt och tufft att jobba där till en början men samtidigt kändes det otroligt viktigt!
 
Många kanske tror att jag inte tycker om barn då jag själv är väldigt skeptiskt till att skaffa några och då jag kan bli enormt irriterad på ouppfostrade gapiga barn MEN jag tycker faktiskt väldigt mycket om barn (uppfostrade barn då, haha!) ska ni veta! Tycker det är jättekul och helt perfekt när mina vänner skaffar barn för då får jag chansen att umgås med goa ungar utan att behöva ha egna :) dessutom så är det så kul att se ens vänner så glada och lyckliga! Jag kan ju verkligen tänka mig att det är höjden av lycka att få barn och att det inte går att jämföra med någonting annat, till mitt försvar dock så kan jag ju säga att har man inte upplevt det är man ju även lyckligt ovetande och saknar inte den känslan heller :) Alltid undrat varför folk tror att barnlösa (frivilliga sådana) skulle vara mindre lyckliga? Det är ju fullständigt befängt då man som sagt inte har nåot att jämföra med och är lycklig ändå. Nåja, den dagen jag och Johan skaffar barn lär vi leva i samma lyckorus som alla andra föräldrar men det är ju tidigast om 4 år tänker jag, TIDIGAST!
 
Strunt samma, nu svammlar jag om massa annat än de jag skulle skriva om egentligen, nämligen att jag såg två kids röka hasch på spårvagnshållplatsen klockan 06.53 när jag var på väg till jobbet häromdagen. De vca runt 10-12 år gamla, såg helt miserabla och loja ut och rökte alltså hasch som galningar. Jag blev riktigt ledsen när jag såg det, jag är inte nödvändigtvis emot den sortens drog även om det nog är bra att det är olagligt men att se barn i den åldern så tidigt på en morgon (innan skolan) sitta och röka på det sättet, det är ju bara sorgligt. Helt öppet också? Mina tankar var: varför? Hur började det? Hur i hela friden har dom det hemma? Hur får dom tag i det? Hur betalar dom? Osv, osv.
 
Det gör mig ledsen när barn hamnar snett tidigt i livet, oavsett anledning. Spelar ingen roll om de lever i ett missbrukarhem, bara vill testa för att vara tuffa eller vad det nu kan finnas för anledning till att dom gör det - men barn ska inte hålla på med sånt! De ska bara vara barn och leka, gå i skolan och ha det bra hemma. Min första tanke var ju givetvis att de har föräldrar som dricker/tar droger hemma och det är fan det värsta man kan göra mot sina barn nästan! Att växa upp med missbrukande föräldrar måste vara så traumatiskt och hemskt. Barn som är rädda för högtider för att de vet att det blir fylleslag istället för en trevlig helg med familj och vänner, att skämmas för sina föräldrar när man är ute, att komma med bortförklaringar osv osv. FAN vad upprörd jag blir av sånt! Jag vill bara ta alla dessa barn och sätta dom i ett tryggt hem och ge dom en kram, på riktigt. Ingen förtjänar att få sin barndom förstörd. Dessutom löper dessa barn en betydligt högre risk för att själva hamna i missbruk, bli kriminella och hamna i ett utanförskap. Det är inte rättvist! Och visst, alla kan bestämma sig för vilken sorts människa man vill vara men alla har inte samma förutsättningar och det är inte så lätt som det låter alltid.
 
Nu undrar ni säkert vad som hände med de rökande barnen? Jag började gå mot dem utan att veta vad jag egentligen skulle göra eller säga, en kvinna tänkte nog samma sak, de såg barnen och då kutade de iväg. Stod kvar och undrade om jag skulle ringa polisen men gjorde inte det. Jag vet verkligen inte vad jag borde gjort. Vad tycker ni? Vad hade ni gjort? Ska man ringa soc i efterhand? Jag såg ju knappt hur barnen såg ut på grund av vinterjackor, halsdukar och neddragna mössor...